Jag har förvisat mig själv till de sälla jaktmarkerna. Nej, jag är inte död. Fast än det hade varit bättre. Min skam har drivit mig att på hemlig ort nu bedriva min blogg och aldrig mer visa mig på mitt arbete. Och jag ska nu berätta varför...
Jag vaknar upp med en smak av disktrasa. Faktum är att det är en disktrasa jag har i munnen. Jag ligger i en städskrubb. Lördagens fest och fylla (som nu endast är ett alkoholindränkt töcken av glömska) slog så hårt att jag vaknar upp Måndagen efter. På kontoret. Eller rättare sagt, jag vaknar upp inuti en städskrubb på kontoret. Jag har en huvudvärk som bankar och vill ut från pannbenet. Med en odör som doftar en blandning av avföring och skurmedel börjar jag inse vad jag gjort.
Klockan på armen har stannat på tjugo över fyra. Den har en stor spricka i displayen. Fan.
Plötlsigt börjar jag höra röster. Fan. Folk börjar samlas i fikarummet som är rummet precis framför städskrubben. Fikarummet har en glasad vägg som går längst korridoren. Allt och alla som rör sig förbi där kommar att uppmärksammas av allt och alla i fikarummet.
Fan! Idag är det MAS, Måndads Avstämmning. Det är då alla kontor i hela länet möts upp och idag har lotten fallit på att min arbetsplats ska vara månadens "värd" för detta spektakel. Fan, Fan, Fan. Alla är här. Från chefer till fotfolk. Min karriär som precis hade börjat. Att det skulle sluta så här.
To be continued...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar